• Huvudsponsorer

Tor 05 Jan (1 match)
Lör 07 Jan (1 match)
Tor 12 Jan (1 match)
Tor 19 Jan (1 match)
Lör 21 Jan (1 match)
Tor 26 Jan (1 match)
Lör 28 Jan (1 match)
Tis 31 Jan (1 match)
Tor 02 Feb (1 match)
Sön 05 Feb (1 match)
Fre 17 Feb (1 match)
Lör 18 Feb (1 match)
Tis 21 Feb (1 match)
Tor 23 Feb (1 match)
Lör 25 Feb (1 match)
Tor 02 Mar (1 match)
Lör 04 Mar (1 match)
Tis 07 Mar (1 match)
Tor 09 Mar (1 match)

De tidiga åren

Andra halvan av november 1932 var det dags för Färjestad Bollklubbs första match. Givetvis handlade det om bandy. Problemet var bara att FBK inte hade lyckats få fram några matchtröjor när domaren skulle blåsa till spel på Klaratjärn.


Det löstes i sista stund med att spelarna fick klä om och sätta de långärmade vita undertröjorna alla hade på den tiden utanpå den övriga klädseln. Bandykunnandet var det inget fel på. Färjestad Bollklubb gick som en raket genom seriesystemet. Blev första klubben någonsin att avancera direkt från division III till högsta serien. Var också enda föreningen i serien som permanent spelade sina hemmamatcher på sjöis.

De tidiga åren


Spelarna fick själva stå för skridskor, klubba och tröja. Klubbor var dyrgripar. En ny klubba kostade drygt fyra kronor, så när en klubba gick av gällde det att till varje pris reparera för återanvändning i B-laget.
Snickaren Björk bodde i en röd stuga invid Klaratjärn och han var en mästare på att laga klubbor.
Bandyspelarna i Färjestad cyklade ofta till Tingvalla idrottsplats. Inte bara för att se Göta spela, utan också för att roffa åt sig avslagna klubbor och leta förlupna bandybollar i snöhögarna bakom målen.
Fotboll spelades mest på en plan vid Rudsgården. När fotbollslaget vann sin serie redan första säsongen fanns det inte pengar för att klara avancemanget till högre serie. Det tog lite udden av dem som hoppats att fotboll skulle bli FBK:s viktigaste sport.

De flesta på Färjestad var sportintresserade och nyfikna på den färska föreningen. Det var inte svårt att mobilisera folk som skottade snö på Klaratjärn eller som såg till att isparketten blev bästa tänkbara. Ibland sågades det hål i isen och hämtades vatten ur Klaratjärn, ibland drog medlemmar på släde en stor såptunna med vatten ner till tjärnet.
Det var riktiga vintrar på den tiden och när det snöat som värst fick man hjälp av Hilmer Persson på Ruds herrgård, ett stort lantbruk på den tiden. Man fick låna hans häst, en nordsvensk med kapacitet. Kusen drog en plog som snickrats ihop och sedan gick man efter med snöskrapor. Det gick bra ända till en gång när FBK inte kunde fixa till en spelbar plan på Klaratjärn. Då tog man Klarälven till hjälp. Normalt fungerade det inte eftersom det överallt låg timmer infruset i isen.
Man hittade en tillräckligt stor yta för en bandyplan utanför Nickebo (på Råtorpssidan) och plogade med Hilmer Perssons häst. Men när hästen gjort sitt gick den genom isen på älvens östra sida. Bräder hämtades från det närliggande sågverket alldeles invid nordspetsen på Klaratjärn och man lyckades få upp hästen på land.

Färjestad Bollklubb avancerade alltså rekordsnabbt till högsta serien, men åkte ur 1937, samma år som Bandy-Göta vann sitt tredje SM-guld.
Färjestad Bollklubb kämpade sig under krigsåren tillbaka till bandyeliten. Slutade 1941 näst sist i en serie som Slottsbron vann före Västerås.
1941/42 blev en säsong att minnas för FBK – inte för resultatens skull utan för att klubben för första gången anmälde ett ishockeylag till seriespel.
Inte många i Värmland hade sett sporten spelas. Den dominerades helt av lag i stockholmsområdet. I Karlstad var det bara Götas bandyspelare som testat den nya sporten. FBK:s Sten Bryskhe hade, tillsammans med Nisse Wendel i Forshaga, fått ett stipendium från Svenska Ishockeyförbundet att komma till Stockholm och under en vecka lära sig om den fartfyllda sporten med puck och klubba. Stens bror Harry tyckte det verkade så spännande att han åkte med på egen bekostnad

Upprymda återvände trion till Värmland och började lära ut vad de sett och hört. En enkel rink för de första träningspassen fanns där motorvägen i dag passerar Tingvalla IP. För sin nybyggaranda hade Hockeyförbundet försett FBK med strumpor, benskydd, byxor och målvaktsskydd.

Lagen bestod oftast av två backar och två kedjor. Trots det var det ibland svårt att få ihop ett lag.
Vid den här tiden hade IF Götas bandyspelare redan provat på ishockey och de skridskostarka bandykillarna dominerade den första Värmlandsserien stort. De släppte inte in ett enda mål och vann serien före Slottsbron, Färjestad, Forshaga och Söderstrand. FBK vann bara en match under sin första hockeysäsong och tog tre poäng. Forshaga IF, en annan blivande storhet, hade bildat sin hockeysektion 1940, Grums IK startade fyra år senare.

1943/44 var Färjestad ett av fem lag i div. II Västra. Slutade på tredje plats och återigen toppade IF Göta. Seriesegern förde upp Göta som det första värmländska laget i hockeyns högsta serie, Svenska serien, div. I Södra. Där blev det tvärstopp, avståndet till svensktoppen visade sig större än någon kunde ana. Göta är den enda klubb som inte tagit en enda poäng i under sitt besök i svensk hockeys elit. Med målskillnaden 24-101 och noll poäng kommer IF Göta för evigt att ligga sist i maratontabellen. 

Färjestads hockeykrigare strävade på, utan att få det riktiga lyftet. Det var en bit till serieseger och 1947 hade laget till och med problem med att placera sig före Degerfors IF i tabellen. De uteblivna framgångarna gjorde det svårt att driva hockeysektionen vidare. Ett försök med att dela ut gratisbiljetter till hockeymatcherna hjälpte inte. Ingen ville ha dem. Till sist tog de ekonomiska bekymren överhanden. Vårvintern 1947 gav Färjestad upp ishockeyn. Styrelsen var inte helt enig. Med siffrorna 3-2 röstade klubbens styrelse att hockeyn skulle läggas ner. Det som fanns kvar av utrustningen såldes för några kronor till Mariestad. Bandyn var fortfarande stor i FBK. Blev också med varierande framgångar den enda sporten som fram till mitten av 1950-talet gav omgivningen en signal om att klubben existerade.