Det har väl stått klart ett tag – att det inte blir någon mer hockey för Sebastian Erixon. Men har man levt med hockeyn sedan tidiga barnsben är det förståeligt att det är svårt att släppa taget.
– Man har dragit i varenda halmstrå som funnits, men nu är balen tom och det finns liksom inga fler att dra i. Det är per idag officiellt slut på min hockeykarriär, säger han med stockad röst.
{!A}

När Sebastian kliver in på kontoret där undertecknad sitter så ser det ut att vara den gamla vanliga Sebbe som tittar in. När vi har pratat en stund förstår man att det långt ifrån den Sebbe som man är van att ha omkring sig. Det blir ett ledsamt samtal, där både gästen och skribenten har svårt med röst och blanka ögon.
– Det är så svårt att beskriva vad man känner, men enkelt förklarat så har ju livet vänts upp och ner för både mig och min familj efter skadan. Jag har ju haft hjärnskakningar förut i karriären, men där och då har man varit tillbaka efter några veckor. Tänkte väl lite så även den här gången men…det skulle bli allt annat än så, säger Sebastian.

Det har gått ungefär tio månader sedan smällen borta mot Rögle. Han berättar att det är aningen bättre än precis efter, men att det på många sätt fortfarande är ett rent helvete.
– Det är ju det där med huvudvärken såklart, men det som äter på mig mest är ju att jag inte är den jag var innan. Jag är mer lättirriterad, konstant trött och det är det dåliga samvetet mot min fru och mina barn som är det absolut värsta, säger han och vi får ta en paus i pratet.

Rösten stockar sig när han vill försöka förklara hur det kan bli.
– Du vet, en liten skitsak kan få mig att bli jättearg. Det har hänt när jag varit på väg att lämna på förskolan och i bilen hem så sitter man bara och gråter. Fan, det här är inte jag. Vad har jag blivit? Man skäms ju för att säga att det är skönt när man lämnat på förskolan för då vet man att det blir några lugna timmar. Förr såg man fram emot helgen för att hitta på saker – nu längtar man till måndag. Nä, det känns inget bra alls. När man dessutom får höra av den som står en närmast att hon vill ha tillbaka den Sebastian hon gifte sig med…ja, du fattar. Det tar så djupt, och inte för att det sägs på ett otrevligt sätt utan för att jag själv är så medveten om att jag inte är den jag vill vara.

Ni måste ju vara ganska bra på att hjälpa varandra, du och Gabriella.

– Jo men så är det. Jag har alltid funnits där för henne när hon har kraschat och nu får hon vara där för mig. Problemet är att jag inte orkar direkt någonting innan det liksom blir för mycket och jag måste gå och vila. Gabriella är den människan på jorden som känner mig allra bäst, och när hon säger till mig att ”nu får du gå och vila – jag ser att du behöver det” så lyssnar man. Att inte kunna vara där för henne och barnen så som jag vill gör mig ledsen och det är i det hela den största sorgen i allt det här.
{!B}

Att behöva sluta med hockeyn är såklart en annan stor sorg. Sebastian var inne på sitt sjätte år som FBK-spelare när olyckan var framme. Innan det har det varit två säsonger i Växjö, ett år i USA och hela sina ungdomsår i moderklubben Timrå IK.

Hur tacklar du saknaden av hockeyn, om du nu har en saknad?

– Saknaden är jättestor. Det kan ju låta larvigt eftersom det är en sport och så, men det har varit hela mitt liv, hela familjens liv och tillvaron har varit uppbyggd runt hockeyn. Du vet, när vi åker förbi Löfbergs Arena i bilen och barnen glatt ropar att ”pappa, där är ditt jobb”. Då får man bita ihop lite för då tar det. Har berättat för dom att det inte är det längre, men jag vet inte riktigt hur det gått in. De älskade att få springa nere i omklädningsrummet tillsammans med andra spelarbarn efter tidiga lördagsmatcher, älskade att sitta på läktaren och heja på sin pappa. Det blir inget mer med det och det känns som en stor sorg helt enkelt, säger han lågmält.

Hur ser framtiden ut?

– Ja du, det är inga längre horisonter. Det enda jag vill är att kunna komma tillbaka som den lekfulla pappan mina barn hade innan, den pigga och glada mannen som Gabriella valt att leva sitt liv med. Det är det absolut viktigaste. Sen får allt annat komma i tredje, fjärde eller femte hand. Jag önskar bara livet tillbaka.

Vad finns det för verktyg framåt?

– Jag går på dagrehab här i Karlstad. Det är bra stunder och man får sig ett litet uppvaknande att man långt ifrån har det värst. Men sen är jag väldigt glad över att Ole-Kristian Tollefsen har flyttat tillbaka till Karlstad. Vi har setts mycket den senaste tiden, och han har delat med sig av sina erfarenheter och de steg han tagit för att nå dit han är idag. Han är ju inte fullt återställd, men kan ha en hyggligt normal vardag. Det är det enda jag önskar mig, och ”Tolle” är en grym kompis och ett fint bollplank att ha i sin närhet, säger Sebastian.
{!C}

Sebastian berättar att han känner av att det är många som bryr sig om honom och som vill veta hur det går.
– Jag vet att alla frågar av ren välvilja, men det blir ju till slut jobbigt att svara på alla frågor. Inte så att jag behövt ljuga om något då mitt tillstånd är känt sedan tidigare, men det känns skönt att vi sitter här idag och har den här pratstunden. Då är allt ute i luften och jag känner att jag inte behöver svara på mer frågor om det. Det jag sagt här får räcka helt enkelt, säger Sebastian och avböjer ytterligare intervjuer.
– Jag har inget mer att tillägga utan vill lägga den energin jag har till de som finns där hemma, och att i möjligaste mån ta mig sakta men säkert mot en bättre vardag. Läkarna säger att det kommer att bli bra, men de kan inte säga när. Hopplöst och hoppfullt på samma gång på något vis. Sen vet jag att jag alltid är välkommen i den här byggnaden. Alla vill väl och det kommer väl en dag då jag kan göra lite fler besök än just i dagsläget. Just nu tar det för lite för hårt att inte kunna vara en del av det här, avslutar han.
{!D}