• Huvudsponsorer

Torsdag Tor 4 Oktober Okt
Lördag Lör 6 Oktober Okt
Torsdag Tor 11 Oktober Okt
Lördag Lör 13 Oktober Okt
Torsdag Tor 18 Oktober Okt
Lördag Lör 20 Oktober Okt
Torsdag Tor 25 Oktober Okt
Lördag Lör 27 Oktober Okt
Tisdag Tis 30 Oktober Okt
Torsdag Tor 1 November Nov
Lördag Lör 3 November Nov
Tisdag Tis 13 November Nov
Torsdag Tor 15 November Nov
Lördag Lör 17 November Nov
Fredag Fre 23 November Nov
Lördag Lör 24 November Nov
Onsdag Ons 28 November Nov
Lördag Lör 1 December Dec
Torsdag Tor 6 December Dec
Lördag Lör 8 December Dec
Onsdag Ons 19 December Dec
Fredag Fre 21 December Dec
Onsdag Ons 26 December Dec
Fredag Fre 28 December Dec
Söndag Sön 30 December Dec
Lördag Lör 5 Januari Jan
Torsdag Tor 10 Januari Jan
Lördag Lör 12 Januari Jan

Ole-Kristian Tollefsen: Jag är inte längre en hockeyspelare

30 januari 2018 11:00
livet

Det har varit en tung period i livet. Nu berättar Ole-Kristian Tollefsen om hur han mått, hur vardagen går vidare och varför han nu berättar att han officiellt lägger av.


Vi hade stämt träff för någon vecka sedan, men den fick flyttas fram då Ole-Kristian Tollefsen upplevde ytterligare ett par dagar med huvudvärk. Nu fick vi till det, och det är en, på utsidan, mycket fräsch kille som möter upp på kontoret.
– Jo, jag får höra det – att jag ser fräsch ut. Men det är på utsidan, och som vi alla vet så är det insidan som räknas, säger han.

Humöret är fint, trots agendan för vår träff. Men det är klart, har man fått gett upp sin dröm i förtid – och på det sättet – finns det förståelse för om humöret kanske inte alltid är som man önskar.

Men vi backar lite i tiden. Vi tar oss tillbaka till den 15 februari 2017.

Det är en helt vanlig träning. Man spelar tre mot tre och Tolle kommer med bra fart, fri med målvakten. När han ska vända hem böjer han ned huvudet lite och möter då lagkamraten. Det smäller till och Tolle går i isen.
– Jag minns att Jämtin kom fram först till mig och kollade hur det var med mig. Han tyckte, för mitt eget bästa, att jag skulle ligga kvar. Det har aldrig varit min stil utan jag tog mig upp igen. När jag sen gick av isen så kändes det ju såklart att jag fått en smäll, men det har hänt förut så jag tänkte inte mer på det.

Det hör då till berättelsen att just då mötte undertecknad honom i omklädningsrummet. Jag såg att han hade fått en smäll och frågade om jag kunde få ta en bild. Tollefsens ansikte, med ett färskt märke, har alltid gjort sig bra på bild. Tanken var att ta bilden och spara den till ett senare tillfälle. Det är den som syns överst i artikeln. Det visade sig, tragiskt nog, att det blev den sista bilden som togs på Ole-Kristian Tollefsen under hans aktiva karriär.
– Minns det. Kommer ihåg att vi gjorde likandand nere i Pardubice under en CHL-resa. Det var inget mer med det. Det är sen det blir läskigt, säger han.

Efter vårt möte i omklädningsrummet gick han in till sjukrummet där han träffade Mattias Hell. Där och då började det snurra rejält för honom.
– Det var riktigt läskigt. Jag duschade och körde hem. Jag skulle hämta barnen på dagis men fick ringa min fru och be henne göra det. Hon hörde direkt att jag lät annorlunda. Det som är riktigt läskigt är att jag inte minns det. Varken det, vilken väg jag åkte hem eller de tre efterföljande veckorna.

Just att inte minnas saker är en av de sakerna som gjort Ole-Kristian mest rädd. Men ett möte med en norsk psykolog fick honom att förstå en del om hur det fungerar.
– Han var bra. Han sade att om man går med en sten i skon en hel dag och sedan blir ombedd att berätta om sin dag så kommer man inte att ha så mycket att berätta. Stenen i skon, och allt obehag det för med sig, kommer att ha tagit all fokus och det andra har liksom bara passerat förbi. Lägger man sedan upp fötterna så lättar det lite och man kan flytta fokus. Så har jag haft det med min huvudvärk.

Det var över ett år sedan nu. Mycket har hänt sedan dess, både bra och dåliga saker. Han har under hela perioden haft god hjälp av sin vän Marius Holtet och hans familj. Holtet och Tollefsen har känt varandra sedan juniortiden och familjerna umgås ofta.
– Han har ju sett hur jag mår utan att jag behövt berätta. Han kan ju det där själv, tråkigt nog. Framförallt har familjen Holtet varit ett jättestöd för min fru och mina barn i att försöka förklara vad som händer i mig.

Just relationen med familjen är det som gnagt mest hos Ole-Kristian. Med ständiga humörsvängningar som ett resultat av hjärnskadan har vardagen varit tuff.
– Vi har ju lärt oss med tiden vad som funkar och vad som inte funkar. Men som pappa så vill du inte vara arg på dina barn. Men det kunde bara komma, en skitgrej kunde utlösa ilskan och efteråt var man helt knäckt. Det är dock mycket bättre nu, säger han.

Under våren satte han sig tillsammans med Mattias Hell och lagläkaren Magnus Hallén. De tre pratade om att det nog var dags att börja förbereda sig på att hockeykarriären var över.
– Det var ett märkligt möte. Vi pratade och sen satt jag, Hell och Magnus och grät alla tre. Likaså blev det när jag vid middagsbordet förklarade för barnen att pappa inte kan spela hockey längre. Jag bröt ihop och bara grät, vilket vi alla gjorde.

Han förklarar det med att hela hans identitet, den han levt med de senaste 15 åren, nu var borta. Hockeyspelaren Ole-Kristian Tollefsen fanns inte längre utan nu var det människan, maken och pappan Ole-Kristian som skulle fortsätta livets resa.
– Det kanske låter lite löjligt, men det var så det kändes. Jag har haft äran att få vara hockeyspelare så länge. Att inte själv få välja när det är slut är jobbigt. Jag antar att det hade känts ännu jävligare om jag hade varit 25 eller så.

Han och familjen spenderade sommaren i stugan på den svenska västkusten. Där finns harmonin och lugnet och Ole-Kristian trodde väl att det skulle kunna hjälpa honom att kanske ändå komma tillbaka. Men det gick inte. Det gick åt andra hållet.
– Jag var så totalt nere ett tag så jag fick äta antidepressiv medicin. Det förändrar ju en i sättet man är på, så jag klev av den behandlingen efter ett tag.

Just tillfället att göra det var – med lite efterklokhet – kanske det sämsta möjliga.
– Det var när killarna kom tillbaka efter semestern och skulle börja höstens försäsong. Jag var i hallen och ville peppa gubbarna och snacka lite skit som man gör. Men jag förstod snabbt att jag aldrig skulle komma tillbaka på det sätt jag ville. Det var tungt.

Det är vid det här tillfället i pratstunden som den Ole-Kristian jag lärt känna verkligen kommer fram. Han poängterar gång efter annan att det inte ska bli en gråtartikel utan att han vill lämna med positiva tankar.
– Den här sporten har gett mig så mycket. Den har gett mig, ja…allt. Det handlar om allt från ett stort äventyr till vänner för livet. Jag har ishockeyn att tacka för allt. Det kanske är lätt att bli bitter, men det kommer inte att hjälpa mig framöver. Därför vill jag se på min karriär som hockeyspelare med ett leende. Det har varit mitt liv sedan jag var liten gutt och på något sätt kommer hockeyn säkert alltid att finnas där.

Han går sedan en tid på dagrehab, en tjänst som ligger under Landstinget. En behandling som han inte kan prata nog gott om.
– Det har varit helt fantastiskt, och framförallt de som jobbar där. Dit kommer det patienter med olika sorters hjärnskador. Det kan vara trafikoffer, folk som fått stroke eller annat. Då inser man att man ändå kommit undan ganska okej, även om jag i mitt eget liv mått bättre.

Jag frågar lite nyfiket hur den huvudvärk som kommer till honom ibland ter sig. Den som haft en bra kväll på stan vet ju hur man kan må när en ”bakfylla från helvetet” infinner sig.
– Ungefär så. Skillnaden är väl att jag i stort sett haft det så sedan den där dagen det small. Ibland har jag faktiskt varit rädd för att det aldrig ska bli bättre. Det är en hemsk känsla.

Vår pratstund tickar på i en dryg halvtimme. Inte en enda gång under vårt samtal yppar han ett uns av bitterhet för det inträffade. Jag förstår att det är jobbigt att prata om det då rösten ibland går ner i volym och tempo.
– Det känns skönt att berätta om det här nu, även om jag sitter med en klump i magen här hos dig. Men folk känner mig som hockeyspelaren Tollefsen, och det här blir en slags officiell uppsägning från det livet. Nu är jag bara Ole-Kristian Tollefsen och jobbar på för att kunna komma tillbaka och fortsätta vara en bra make och pappa. De där hemma har dragit ett jättelass under den här perioden och kommer att fortsätta göra det. Jag är dom evigt tacksam för att de finns där för mig.

Vad som händer framöver vet han inte riktigt. Inte mer än att han fram till sommaren ska fortsätta med sin behandling på dagrehab. Efter det blir det att försöka börja jobba lite. Oavsett var och när det blir, kommer Karlstad alltid att finnas nära hans hjärta.
– Den här staden, och de människor jag träffat under alla år, har verkligen fått oss att känna oss som hemma. Färjestad har alltid varit min klubb och jag är stolt över att ha fått spela i den grönvita tröjan.

– Sen vill jag återigen tacka hockeyn för allt den har gett mig. Jag vill tacka alla FBK-supportrar som stöttat laget och mig under den här tiden. Ni har gett mig minnen för livet och för dem är jag evigt tacksam.

Den Ole-Kristian Tollefsen undertecknad lärt känna under de här åren är en kämpe. Därför är jag helt övertygad om att han även den här gången hittar ett sätt att ta sig tillbaka till toppen. En topp som nu innebär ett liv utan huvudvärk, där det goda humöret firar stora segrar och där han en gång kan se tillbaka och säga; Jag fixade det.