En betraktelse från sargkanten

Vi börjar med att backa bandet till mars 2014. Då kablades nyheten ut att Färjestad BK startar ett damlag.
– Det här kommer att gynna alla våra spelare som får en tydligare bild av vår organisation och vilka möjligheter som finns inom den, sade dåvarande klubbchefen Håkan Loob.

Att som medarbetare i föreningen fått vara med på resan från start känns faktiskt lite häftigt. Det har varit många år och många kval sedan dess, med det dramatiska avancemanget till SDHL för ett år sedan som den absoluta kronan på verket.

Sedan i höstas har Färjestad BK haft ett representationslag i landets högsta serie på både herr och damsidan. Det är fortfarande stor skillnad på det publika intresset för de båda lagen, men det är inget konstigt i det. I slutet av 60-talet var bandyn den vintersport som lockade flest åskådare, och det var inte förrän en bit in på 70-talet som hockeyn publikt började växa till sig rejält i stan. Sedan dess har det ju skett en hel del, och vi har nu en arena som tar över 8000 åskådare och det är i stort sett nära nog fullt varje match.

Dit är det en bit kvar för vårt nyaste representationslag. Men det som håller på att hända nu är förhoppningsvis den ögonöppnare som behövs. Att vi som nykomling i den högsta serien skulle klara oss kvar utan kval, och istället spela slutspel - det hade man tagit utan att blinka när säsongen startade. Ovissheten i hur man skulle stå sig mot de mer etablerade lagen fanns ju såklart där. Men är det något det här gänget alltid haft så är det en benhård tro på att det ska gå.

Det vi fått sett under säsongen är höga toppar och djupa dalar. Kanske helt naturligt för just en nykomling, men ändå har gruppen aldrig släppt sin tro på den egna förmågan. Ett imponerande arbete från spelare och ledare. När vi nu igår fick se laget ta en 3-0 ledning mot seriesuveränen Frölunda så var det nog en och annan i den stora publiken som inte riktigt trodde att det var sant. Om jag ska vara ärlig så tror jag inte motståndarna heller gjorde det. Men där var vi, och även om Frölunda trummade på mot slutet så kom de aldrig närmare än 3-2. Det ger oss en så kallad matchboll inför dagens match i Löfbergs Arena.

Seger där och Färjestad har inte bara klarat sig kvar och gått till slutspel. Skulle det bli en seger idag så är laget klart för semifinal under sitt första år i ligan.

Men sett till alla siffror, rutin och djup i laguppställningen så är Frölunda fortfarande skyhöga favoriter att vända den här kvartsfinalen. Men det är ju här idrotten blir så där märklig som jag inledde med. Det blir inte alltid som man räknar med, vilket vi med grönvita sympatier lärt oss den hårda vägen under vissa säsonger. 

Det som gör mig extra glad är ju att se det här laget som ”bara kör”. Det finns absolut inget att förlora, mycket är redan vunnet en sådan här säsong. Men när man ändå nu står här och har gluttat in i nästa rum så vill man ju såklart kliva hela vägen dit.

Att det kom över 1 100 personer till arenan igår vittnar ju om att det finns ett intresse. Och med den matchen i färskt minne så kan man i alla fall radera ut det gamla snacket om att damhockey inte är spännande. De sista minuterna i gårdagens match var hemska. De var för många och för långa, men glädjen när de äntligen tog slut var en skön känsla.

Inget är på långa vägar vunnet, men nog har vi ändå rört till det lite i SDHL-världen. Stödet från läktaren är inget tjejerna är bortskämda med, men insatsen igår är ett klart bevis på att stödet hjälper. Vi hoppas såklart på god uppslutning även idag, och om han hade varit bland oss så hade han förmodligen gått och småflinat så där pillemariskt som bara han kunde göra. Jag tänker på Bo ”Kulon” Lennartsson, som under många år var damhockeyns starke man i föreningen.

Oavsett hur det här slutar så hör jag hans klassiska ord klingande i skallen. – Fan, det blev rätt bra till slut det där!

Vid ”pennan”, Stefan Eriksson