• Huvudsponsorer

Fredag Fre 22 Mars Mar
Söndag Sön 24 Mars Mar
Tisdag Tis 26 Mars Mar
Torsdag Tor 28 Mars Mar
Lördag Lör 30 Mars Mar
Måndag Mån 1 April Apr
Onsdag Ons 3 April Apr
Lördag Lör 6 April Apr
Måndag Mån 8 April Apr
Onsdag Ons 10 April Apr
Fredag Fre 12 April Apr
Söndag Sön 14 April Apr
Tisdag Tis 16 April Apr
Torsdag Tor 18 April Apr
Torsdag Tor 8 Augusti Aug
Lördag Lör 10 Augusti Aug
Fredag Fre 23 Augusti Aug
Lördag Lör 24 Augusti Aug
Torsdag Tor 29 Augusti Aug
Lördag Lör 31 Augusti Aug
Torsdag Tor 5 September Sep
Lördag Lör 7 September Sep
Lördag Lör 14 September Sep
Tisdag Tis 17 September Sep
Torsdag Tor 19 September Sep
Lördag Lör 21 September Sep
Torsdag Tor 26 September Sep
Lördag Lör 28 September Sep

Ante Karlsson har lämnat byggnaden

29 april 2019 14:00
Reflektioner

På parkeringen utanför står bilen. En bil med en välfylld släpkärra i sällskap. Ekipaget är på väg mot Sundsvall.

En arbetskamrat och en vän är på väg mot nya utmaningar.


Sista helgen med gänget. Ante har precis kommit hem från en långweekend med ledarteamet. För hans egen del blev det en avslutningsresa med stor punkt. För undertecknads del så blir det ett samtal, ett ”på återseende” till en arbetskamrat men framförallt så är det ett ”sista” samtal med en människa som under de fyra år han varit här, blivit en väldigt god vän.

Känslan när du tittar ut på bil och släp?

– Den ärliga känslan Stefan, den är att jag inte bara lämnar mina arbetskollegor. Jag lämnar också en stor mängd vänner. Det är ju det som är det jobbiga med att flytta här ifrån, säger han och har klara bekymmer med att behålla rösten.

Det är samma för mig, där på andra sidan bordet. Man kan tycka att det är ett jobb där allt handlar om att flytta en puck, men i vissa fall så blir det så mycket mer än bara just det. Det blir en relation, det blir en stark vänskap. På det personliga planet så är nog det här det jobbigaste i den roll jag har. Man kommer vissa människor väldigt nära som vänner och avsked är jobbigt helt enkelt. Men sådan är branschen och det är något man får lära sig att leva med.

Om vi bortser från allt det där då…vad har varit mest utvecklande under dina fyra år i Färjestad?

– Det är stor skillnad att jobba i Färjestad mot de klubbar jag varit i tidigare. Här finns det en enorm kraft i klubben, det är ordning och reda och det finns ekonomi. Med det kommer också kravställan därefter. Sedan har jag fått jobba med duktiga hockeyspelare vilket har varit utvecklande för mig. Jag har lärt mig massor av de duktiga killarna jag jobbat med.

Har samarbetet med spelarna format dig som tränare?

– Jo, jag funkar ju så som tränare att jag vill ha en bra allians med spelarna så att man utbyta idéer, att vara en sådan där alla kan komma och prata med. Min dörr är alltid öppen. Jag är ingen travkusk i den aspekten att jag driver fram resultat, jag vill ju att de ska känna det inifrån. Att de har ett förtroende för mig.

Siffror och statistik ger till känna att Ante kan ta med sig ett gott CV när han nu går mot nya äventyr.
– Är det inte så de säger, att man ska lämna när det går som bäst, och med en god känsla lämna över till någon annan, säger han innan han får ta en paus för att hämta rösten igen.
– Visst, siffrorna säger vad de säger, men att få ha jobbat med killar som Jesse som vinner poängligan, Wikstrand spelar VM och blir världsmästare, Jens går som en raket, Ivarsson är på gång, Sebbe gör ett kanonslutspel för att nämna några. Jag känner mig nöjd med det jag åstadkommit med hjälp av backarna vad gäller boxplay, uppspel och försvarsspelet som helhet. Det är rätt tid att lämna, om man säger så, säger han.


Det är ett samtal som inte är helt enkelt. Rösten stockar sig för honom, likadant för mig. Här sitter vi, två gubbar i stort sett samma ålder och har svårt att hålla rösten i schack. Men känslor är svåra att kontrollera och mitt i all vemod kan jag ju känna att klumpar i halsen och en och annan tår faktiskt är ett fint kvitto på en väldigt stark vänskap som växt fram under alla bussresor, tuffa förluster och glada stunder efter framgång. Det har blivit en vänskap som kommer att hålla i all framtid.

Om du skulle peka på en enda sak, händelse etc under den här tiden. Vad är din bästa?

– Oj…det var en svår fråga. Men jag kanske ändå måste säga att Jens Westin är en rolig grej. Det var ju så att jag och Håkan Loob satt och pratade om att vi skulle ha in en sjätte-sjunde back till säsongen efter. Jag hade en idé om en spelare som jag sa till Håkan att åka och titta på. Det var Jens, och se var det tog vägen.

- Att sedan få sitta och se Micke Wikstrand vinna VM, spela OS…och då veta att man varit en liten bricka i tillvaron hos de här killarna. Det gör mig stolt.

Sedan var det den där gången du var ”direkt ansvarig” för ett matchstraff…

– Nu kommer vi in på min absoluta favoritkille…

Paus igen. Känslorna tar över och det blir ett litet avbrott i snacket. Det ligger mycket i bagaget när det kommer till relationen mellan Ante Karlsson och Ole-Kristian Tollefsen.
– Tänkte ta det förut, men det tråkigaste med det här är faktiskt Tolles och Grundels hjärnskakningar. Tollefsen var ju för mig en fantastisk, kanske den proffsigaste killen jag har jobbat med. När utrustningen åkte på var han ledaren, och när han kom in genom dörren här så fostrade han sin omgivning. Han är en ledare utan dess like, som på sidan är en rejält ärlig och snäll människa.

Matchstraffet…

– Ja just det, säger Ante och skiner upp i ett leende stort som solen utanför.
– Vi hade kommit överens om att vi skulle köra lite extra och jag sade åt Tolle att han har så mycket bättre händer än vad han själv vet om. Minns direktskottet mot Leksand, det bara small. Vattenflaskan bara studsade på väg upp mot ståplats och jag såg hans ögon - den glädjen!
– Men just matchstraffet…jag kommer ihåg att vi hade HV hemma. Jag sade till Tolle att ”idag ska vi hitta på något” och jag gick in och drog på nån hårdrockslåt, sa inte ett ord utan bara gick ut. Det gick 2:40, sedan fick Tolle matchstraff. Han var lätt att tända.

Vad sade han till dig efteråt?

– Ja, att det var mitt fel. Inget mer hårdrock, det är bättre att du säger nånting, ler han.


Det börjar bli dags. Innan ekipaget på parkeringen ska lämna står en salladslunch med kollegorna på programmet. En lunch i all enkelhet, på baksidan av Löfbergs Arena. Sen rullar det…
– Nej tyst nu Steffe…ja, jo så är det.

Vi säger inte farväl, det är så definitivt. Vi säger på återseende. Någonstans i livet kommer vägar alltid att korsas på ett eller annat vis.
– Det är ju även det här tuffa att ta farväl, jag är ju så som människa. Till exempel det gamla tanten i huset där jag bott, där jag fått gått ut med hennes hund när hon varit dålig. När hon står och är ledsen…ja, då tar det på djupet. Boom liksom. Det är många fina människor i Karlstad som satt djupa spår i min själ. ”Nelsa” är en annan. Vi har snackat under åren och ibland pratat om livet över en öl. Han och många andra i klacken sliter arslet av sig för oss på isen så det är också en fin kontakt man fått under åren. Det har varit fyra fantastiska år i Färjestad och Karlstad.


Nu väntar nya äventyr för Anders ”Ante” Karlsson. Men det får någon annan skriva om.

För egen del har jag vinkat av en kamrat som jag kommer att sakna att ha i vardagen. I livet finns han dock alltid kvar. Jag tror att jag pratar för fler när jag säger så.

Tack Ante, vi ses!

Färjestad BK genom Stefan Eriksson.