Det blev en snackis under vintern. Skulle han krita på ett nytt kontrakt med Färjestad, åka hem till Timrå eller leta sig någon annanstans. Svaret fick vi och det var det alla ville.
– Så var det. Vår prio har alltid varit att stanna i Färjestad. Vi, jag säger vi då det numer är ett helt gäng där hemma som vill saker, trivs i Karlstad med både stad och klubb. Våra barn har sina kompisar här och vi har många bra vänner här som vi trivs med. Sånt spelar in och även om vi har ett hus utanför Sundsvall så känner vi oss inte klara med Karlstad och Färjestad än på ett tag, säger Sebbe.

Att valet stod mellan att vara kvar eller att flytta hem fans ju där. Men nu åkte Timrå ur och valet blev kanske enklare.

Hade det varit svårare om Timrå hade klarat sig kvar?

– Njae, det hade det nog inte varit. Jag känner att jag har mycket att ge än och vill ha chansen att vara med och vinna något. Den chansen har jag här i Färjestad. Om det blir Timrå nångång i framtiden står skrivet i stjärnorna, men visst skulle det vara kul att någon gång få komma hem och hjälpa moderklubben, så är det ju, säger han.

När han nu klivet in i sin femte säsong i Färjestad så är han en spelare i den nya ryggrad som växer fram.
– Så känns det. Med den erfarenhet jag har sedan tidigare och det jag lärt mig sedan jag kom hit så är det klart att jag ska vara en som är med och drar det här laget.

Hur gör man det…i praktiken?

– Jag är ju en ganska enkel person som jag tror det är lätt att få kontakt med. Jag pratar ju en del och försöker bidra med mitt goda humör för att få nya spelare att känna sig välkomna. Men jag ger också allt på träning och match och jag tycker att det är bra om man kan ha det så, att man kan skratta och ha roligt men samtidigt veta när det andra bullar som gäller. Det är väl mitt sätt att vara med att leda laget, att alltid ge allt i alla lägen, säger han.

Sebbe har varit med under hela den förändringsresa som Färjestad gav sig ut på för några år sedan. En resa som inte nått sitt mål - ännu.
– Ända sedan jag klev in här så känns det att klubben tagit steg framåt. De senaste åren har det gått fortare och vi närmar oss det där torget. Det känns fortfarande surt att vi, som jag tycker, slarvade bort match två och tre i semifinalen. Hade vi inte gjort det hade vi spelat final och haft en möjlighet att få stå där nere i stan och skrikit oss hesa tillsammans med våra supportrar. Men det som hände hände och vi kan bara ta lärdom av det och försöka ta ytterligare kliv kommande säsong.

Att Färjestad nu är en klubb som är attraktiv för spelare som vill vinna ser Sebbe som ett fint kvitto på det jobb som görs.
– Det är viktigt att vi som redan är här har den målbilden och de som kommer har ju den samma. Det är ju därför många vill komma till oss - för att de har en bra chans att faktisk vinna här. Där har vi väl inte varit på ett tag men nu, de senaste säsongerna, tycker jag att vi som klubb är där vi ska vara. Vi är en av de klubbar som alltid har som målsättning att gå hela vägen. Då ställer det krav på oss alla som är inblandade att alltid göra det man ska, fast bättre än sin motståndare. Det triggar!

Med sina snart 30 år så är han en medlem i den äldre halvan av laget. En halva som får finna sig i att bli jagade av den andra.
– De jagar på oss, så är det. Man kan ju ha haft en morgon där barnen vaknat tidigt eller att de haft en tuff natt. Då är det skönt att komma ner till grabbarna och köra, om det så är is eller gym. Det är en härlig grupp människor man har förmånen att få dela så stor tid med. Alla individer lyfter den här gruppen, alla är bekväma och man får vara sig själv.

Är det inte lite så, att åldern jämnas ut? 18 till 35, men alla blir ändå ”24” när ni ses?

– Haha, jo så är det nog…även om jag förmodligen alltid är 18, skrattar han.

Och det gör han mycket, den gode Sebastian. En kille som aldrig är omöjlig, vad det än må vara. En människa som man unnar att få stå på det där torget och skrika sig hes.

Innan den möjligheten ges så återstår det många timmars kamp.
– Lika surt som det kändes när allt tog slut i våras, lika häftigt skulle det nog vara att få vara i den andra änden. Att få stå på Karlstads torg är en målbild jag bär med mig och det är den som får mig att se alla timmar i träning, i buss och på matcher som små delmål mot det stora. För dit ska vi.
{!B}

sommar2019