Alexander Johanssons väg tillbaka
Publicerad: 2019-01-09
Skadeläget
Det blev en kämpig höst på många sätt. En krånglande rygg gjorde att han inte kunde göra sig själv rättvisa. Idag, en dryg månad efter sin operation, testade han att åka skridskor för första gången.

– En härlig känsla, säger han.

Onsdag förmiddag. Maciej Szwoch är ute och kör med sina målvakter. I en annan del av rinken glider en annan gestalt runt och smådribblar, endast iklädd hjälm och träningsoverall. Det är Alexander Johansson som tar sina första skridskoskär sedan sin ryggoperation i slutet av november.
– Fem minuters allmänhetens åkning med klubba. Det var vad det var, lite som förr i tiden när man gled omkring med en tanke på hur man ville vara som hockeyspelare. Det var en skön känsla att få åka igen, säger han.

Beskriv känslan…

– Den var bra, det var det. Sen är det ju svårt var man ska lägga ribban för förväntningarna innan. Men det är klart att det var en lättnad i huvudet att kunna åka skridskor igen.
{!A}

Om vi backar tillbaka lite i tiden. Hur upplevde du hösten? Var det mot hela tiden?

– Njae, inte hela tiden. Skadan kom stegrande, successivt till en punkt när det inte var hållbart att spela ishockey längre. När det väl kom så långt så kände jag att jag inte kunde ta ansvar för mig själv och min kropp ute på isen, alltså i att kunna försvara mig eller hur kroppen kom att reagera i vissa situationer, så det är klart att det blev en tråkig start på säsongen.

Allt snack som blev runt dig med tanke på att du inte kunde prestera på den nivån vi är vana att se dig. Hur tänker man på det?

– Det är klart att det är tråkig när folk tycker man är dålig och inte gör sitt jobb, eller det man är duktig på. Samtidigt är det ju frustrerade för en själv när man vet sin kapacitet och kan leverera, det är ju den tuffaste biten. Samtidigt känner jag min kropp bäst själv och när den inte är hundra procent så är det svårt att göra det man kan och ska göra. Sen är man ju uppvuxen i en tid där man kanske blundar för smärta och man lyssnar inte alltid på kroppen så som den vill, vilket är både positivt och negativt med tanke på den sport vi håller på med. Men visst är det tråkigt när det blir dåligt snack om en, när folk har negativa åsikter om en. Men jag är stark i mig själv så jag vet vad jag kan och man har lärt sig att sålla. Man får ta det onda med det goda, säger han.

Sista matchen Alexander spelade var bortamatchen i Växjö 30 oktober. En match som många ansåg var Alexanders bästa på hela hösten.
– Det var väldigt tveksamt om jag skulle komma till start i den matchen ens, och kanske någon mer innan det. Men man vill alltid väl, man vill alltid lagets bästa, man vill alltid kunna bita ihop och föregå med gott exempel, så det gjorde jag väl den matchen då kanske. Det var en rolig match att spela så sett, men sen har det inte blivit några mer matcher.
{!B}

Den 30 november fyllde han 30 år, samma dag som det var 300 år sedan skottet i Halden som dödade den svenske kungen Karl XII. Den dagen låg han också på operationsbordet. Vilken fest!
– Haha, ja det var festligt värre, skrattar han.

Vad har hänt sedan dess?

– Lugn rehab i 2-3 veckor, som alla som gör en sådan operation undergår. Lugna promenader för att få igång aktiveringen i kroppen igen. I och med att såret nu är läkt, alla nerver har läkt som det ska, så har rehabiliteringen stegrats i både belastning och rörlighet och allt har gått bra, helt enligt plan. Anledningen till att vi testade lite på is idag är rent konditionsmässigt för att kunna köra den biten. Sen får vi se hur kroppen svarar om några dagar.

Är det en ”rolig” uppförsbacke du har framför dig? Tänker att det finns en förväntan på att du ska komma tillbaka i det slag du vet att du kan vara?

– Ja, det finns såklart en förhoppning. Sen är det ju så att en operation aldrig är positiv i den bemärkelsen, man vet ju aldrig utgången efteråt. Men jag har ju en inre förhoppning om att jag ska kunna komma tillbaka och vara den hockeyspelare jag vet att jag kan vara. Sen vet jag ju att vägen tid blir en tid som kommer att vara jobbig, tråkig och enformig. Jag ser det som att allt du gör stoppar du ”på banken” och man får ta det onda med det goda och se positivt på det.

Han har under tiden efter operationen försökt samla på sig så mycket energi han kunnat i alla olika former. Allt från att umgås med barn, familj och vänner. Han är ofta och ser matcherna tillsammans med sin son, vilket han i uppskattar.
– Jag kan inte påverka något i min situation så jag tar hand om min ”ledighet” på bästa sätt. Att gå och se matcherna tillsammans med min son vilket är en annorlunda upplevelse än den jag är van vid. Nu är man en supporter på läktaren och lever sig in i situationer och domslut som alla andra som hejar på oss. Killarna gör, och har gjort, ett kanonjobb hela hösten. Det finns en stark mental styrka i laget och jag är imponerad av hur man aldrig gett upp utan krigat på och vänt matcher. Det är sådant man har med sig när det börjar gälla saker i slutet av en säsong.

När han själv är tillbaka i spel är oklart.
– Det vikigaste är att jag kommer tillbaka. Det får bli när det blir då tålamod är väldigt viktigt i den fas jag befinner mig i. Skallen vill hela tiden mer än kroppen tillåter så det är en utmaning, helt klart.

Sammanfattningsvis - det är framåt och uppåt, eller?

– Ja det är det. Det kommer att bli bra med tid och tålamod. Sen har man det inre drivet av att spela hockey, men man får balansera det. Fortsätter det som det har gjort så blir det bra det här, avslutar han.

Kommunikatör Stefan Eriksson