Föreningen tog sina första trevande skär på Klaratjärn.
Skottning hörde till vardagen, läktare och belysning var en lyx som inte fanns. Från tjärn via uterinken på Färjestad och till toppmodern arena - det är en lång resa som Färjestad BK gjort. 

Den unga föreningens första hemmarink var ett naturligt val; Klaratjärnets naturis, precis öster om där motorvägen idag passerar älven.

Det var ett stort steg för den lilla kvartersklubben när man 1958 inledde diskussionerna med Karlstad stad om en ”egen” hemvist för ishockeyn. Tillvaron på Tingvalla var sedan länge för trång för både storebror Göta och de hånade hockeyspelarna, ishockeyn behövde sin egen rink och när det på föreningens födelsedag, den 10 november 1958, undertecknades ett konsortieavtal om en ny isbana på Färjestad var det ett litet steg för staden, men ett stort steg för Färjestad BK.

Avtalet skrevs mellan Karlstad stad, FBK, Göta och Karlstad Curlingklubb som tillsammans bildade Aktiebolaget Isbanan. Bolaget skulle förvärva markområdet – del av Färjestad travbanas parkering – och där uppföra samt äga och förvalta isbaneanläggningen, som det hette i avtalet. Curlingklubben gavs rätt att ”inom bolagets område på egen bekostnad anlägga curlingbana enligt härom med bolaget upprättat avtal.”

Redan på den tiden vågade föreningen tänka nytt, tänka stort och genomföra. Satsningen var med dåtidens mått gigantisk.Karlstad stad sköt till 150 000 kronor i aktiekapital, Färjestad BK 50 000, Göta och KCK 25 000 vardera, sammanlagt 250 000 kronor. Det beslutades att rinken skulle vara en konstfrusen bana utan tak. Vid denna tidpunkt fanns bara två inomhushallar; Johanneshov i Stockholm (1955) och Rosenlundshallen i Jönköping (1958). I hela landet fanns bara dryga dussinet konstfrusna isbanor. Ordföranden Berndt Magnusson och kassören Inge Olsson undertecknade den historiska handlingen som skulle ge Färjestad BK dess första egna isbana.

Precis som fyrtio år senare, inför Löfbergs Lila Arenas tillkomst, var åtagandet stort och engagerade föreningens medlemmar. På ett välbesökt och livligt medlemsmöte den 16 juni gick diskussionens vågor höga. De närvarande kunde dock till slut enas om att satsa 50 000 kronor i det nya bygget. Föreningen beslöt att i den mån den av mötet utsedda isbanekommittén inte kunde skaffa fram kontanta medel så skulle föreningens medlemmar ”nedlägga arbete på den planerade konstfrusna isbanan motsvarande ett belopp på 50 000 kronor.”

Omgående upprättades arbetslistor där medlemmarna kunde teckna sig för önskat antal arbetstimmar, alternativt betala fem kronor per timme. Listorna fylldes snabbt, Eskil Ericsson var först ut och lovade hundra timmar och därefter fylldes listorna med föreningens eldsjälar. 

Det var en stor dag när den egna hemmarinken stod färdig i december, men den ståtliga invigningsmatchen den 17 december spelades inte med Färjestad BK som ena part, därtill befann sig klubben allt för långt ner (div II) i seriesystemet, utan istället mellan allsvenska storheterna Leksand och Djurgården.

Förberedelserna var minutiösa. Det slogs noggrant fast i isbanekommittens protokoll att ”de funktionärer som skrapa banan skola vara iförda vita overaller och blå luvor” och att ”herr ordförande svarar för anskaffning av luvor och herr Eng för anskaffning av overaller.”

Det kostade fyra kronor för vuxna, hälften för skolungdom och värnpliktiga i uniform att se matchen som i förhandsreklamen utmålades som en fight mellan landets två målrikaste lag. En stor dag blev det, trots att matchen ironiskt nog slutade – 0-0.

Det skulle dröja ytterligare nästan tio år innan nästa stora språng genomfördes; 1967 fick isbanan tak och blev Färjestads Ishall, landets 22:a hockeyrink med tak över isen. Ingen som var med trodde någonsin att publikrekordet från den gamla Isbanan, 10 001 när Forshaga IF mötte Djurgården, någonsin skulle komma att slås. Veckan före invigningsmatchen i november förstod dock Karl-Erik ”Kalix” Frödin på Färjestads kansli i källaren på Sandbäcksgatan att något stort var på gång.

Och stort blev det.

Till premiärmatchen i den nya hallen kom 10 610 åskådare, ett publikrekord för hockey i Värmland som stod sig i 40 år tills Utematchen den 26 december 2010 lockade 15 274 åskådare. Invigningsdagen blev en minnesvärd afton även i övrigt när Färjestad slog Djurgården med 8-4. Under ledning av lagkaptenen Anders Asplund vände FBK underläge 4-1 och kunde med sju raka fullträffar spela hem matchen till storpublikens glädje.

Efter ytterligare två stora satsningar i Färjestads Ishall; genomförandet av sittplatser i arenan 1972 och en omfattande in- och utvändig ansiktslyftning i mitten av 90-talet, ansågs tiden mer än mogen i slutet av 90-talet för att se över arenafrågan på ett mer genomgripande sätt.

Planerna för den arenan drogs upp under vintern och våren 1998. Men precis som när den första isbanan skulle anläggas fyrtio år tidigare kom frågan att intensivt diskuteras i styrelsen. Projektet ansågs vidlyftigt till och med i den innersta kretsen och resulterade att två ledamöter lämnade styrelsen.

Det var en satsning som idrottsföreningen Färjestad BK aldrig tidigare varit i närheten av. Men satsningen var nödvändig.

Färjestads Ishall rymde 4 750 åskådare och var trång och otidsenlig, trots den omfattande renoveringen fyra år tidigare. Styrelsen beslutade göra en noggrann förstudie, ett arbete som kom att visa sig ovärderligt.

En FBK-delegation, där förutom en rad FBK-representanter även arkitekten Ulf Bergfjord ingick, reste runt i Kanada, USA och Finland för studera byggteknik och logistik i de största och bästa arenorna i NHL och den finska ligan - och för att hämta inspiration.

Målsättningen var att finna de framtida krav och det utbud som behövdes i en modern multiarena på 2000-talet. Dåvarande Corel Center i Ottawa blev en av förebilderna för uppgiften att hitta attraktiv arena med flexibla och publikvänliga lösningar. En annan blev den då relativt nybyggda Hartwall Arena i Helsingfors.

Under hösten 1999 upprättades alla handlingar och avtal med Karlstad kommun och i slutet av oktober undertecknades köpeavtalet av den gamla arenan med kommunen. När arenan i form av en modell presenterades i slutet av november 1999 var det stolta företrädare för Färjestad BK som lyfte på taket till modellen.

- Kjell ler nog i sin himmel nu, konstaterade Lars Glennert när föreningens största satsning genom tiderna visades upp. Glennert den äldre fick aldrig uppleva det historiska ögonblicket då han avled fjorton dagar tidigare.

På våren 2000 togs det första spadtaget, symboliskt utfört av spelarna sjäva.

Den nya arenan byggdes, med Skanska som huvudentreprenör, som ett nytt skal utanpå Färjestads Ishall där verksamheten i ytterligare ett år skulle pågå som vanligt. 

Den nya arenan skulle komma att få flera spektakulära lösningar. Bland annat en bastu med ett glasparti direkt ut till arenan, en idé som var en direkt följd av rundresan och som naturligtvis hämtades från Finland.På planeringsstadiet fanns ingen restaurang i arenan, där fanns istället en spektakulär glasad gång över Färjestadvägen med direkt ingång till travrestaurangen. Även här blev dock resan till Finland givande. Styrelsens övertygades om projektets bärkraft och nio företagsloger på kortsidan plockades bort och istället projekterades och byggdes arenarestaurangen Golden Star efter direkt modell från Hartwall Arenas Silver Star.

En lönsam investering skulle det visa sig. Under arenans fem första år omsatte restaurangen 68 miljoner kronor i mat och dryck! Succén i den nya arenan var given. Redan efter det första året var arenan ”för liten” och fick byggas ut med ett antal nya sittplatser på etage fyra. Publikkapaciteten utökades därmed till att rymma totalt 8 250 platser, vilket också är det som gäller idag (2023).